42 dagar i USA

Allt är ju inte skit här i LA om jag nu gett intryck av det. För ett par dar sen hade jag turen att träffa två goa göteborgare, bröderna Nicklas och Rickard, som vänligt bjöd mig med när de skulle göra en studio-tur och se Beverly Hills och Hollwyood från ovan. Så vi begav oss i bil till Sony Pictures, som enligt den korta introduktionsfilmen var typ femtielfte företaget som köpt upp originalstudion som en gång startade det hela. Fråga mig inte hur det hänger ihop, men i lobbyn fanns iaf Ghost Riders motorcykel och Da Vinci-prylar. Spindelmannen var där också, och ett par Godzilla-ungar.


Freaky byggnad, men jämfört med många andra som vi såg senare i rikemansområdena var det här bygget nog rätt billigt. Tydligen så har byggnaden, som typ alla andra byggnader inne i studio-området tjänstgjort som kullis i någon film. Det här har tydligen varit Los Angeles flygplats.


Den här oansenliga lilla klumpen av kasettband och diverse grönt har tjänstgjort som ljudet av löv som krossas i typ varenda film och tv-serie i flera år. Or so the guide said.


Och den här gamla bildörren, gissa vad den blev i händerna på ett gäng välbetalda ljudtekniker? Just det, plåttaket på ett tunnelbanetåg i Spiderman 2 (eller om det var 3)


Jeopardy-studion, men Magnus Härenstam strålande med sin frånvaro.


Tråkig utsikt att vakna upp till varje dag. Köp ett snuskigt dyrt (och snyggt?) hus i kullarna ovanför LA så kan den bli din.


Bildbeviset på att Marcus Alexandersson från Bor i Sverige har stått i LA och blivit fotad med Hollywood-skylten i bakgrunden.


Sköna lirare. Nicklas och Rickard - hur trevliga som helst och såklart göteborgare. Bjöd på öl och sällskap, mycket uppskattat! Skumt att prata svenska en hel dag efter att ha vant sig vid att tänka på engelska nästan. Bilden är tagen efter doppet vid Venice Beach men före...


... galenskapen på gatorna. Det här var bara ett fåtal av de sötdoftande lallare som trallade gatan upp och ned. Rätt harmlöst. Rätt charmigt. Rätt skabbigt och rätt mycket USA.


Tror dock den här killen tog priset, i ett par custom-inlines, en keps-turban, lång vit rockskjorta och elgitarr med USA-motiv. Only in the states children, only in the states.

And on that bombshell så ska jag snart sova för att vara utvilad inför Vegas-resan imorrn, en resa som bara blir bättre å bättre!

Någonstans sitter en man på en bänk. Hans byxor är fulla av hål och hans skägg är trasigt. Tänderna pekar åt olika håll och tankarna bakom hans otvättade ansikte rör sig oavbrutet i fel banor. Han rabblar, skramlar och tycks vara i konstant rörelse trots den tjocka filten runt axlarna. Hans hand är utsträckt. Lortiga fingrar håller i en vädjan nedkrafsad på en bit pappkartong. Hjälp.

En rak vädran.

Hjälp.

Jag går förbi.
Saktar inte in stegen, fortsätter mot ett annat mål, en väg som inte innehåller hållplatser av vänlighet mot hemlösa. Känner ett skuldslag inombords och förbannar mig själv, USA och världen på samma gång. Världen för att den inte är rättvis, mig själv för att jag fanimej kan undvara lite växel och USA för att landet behandlar sina husdjur bättre än sina uteliggare.
Jag har gått en hel del gator upp och ned hitintills och varenda en, oavsett hur fint område, har innehållit uteliggare/utslagna/alkisar/knarkare, en fjärdedel av dem har innehållit någonslags husdjursaffär. Jag har sett fler Pet Co-affärer än härbärgen. Någonting är ruttet i det här landet. Ruttet på ett väldigt oroväckande sätt.

Är detta vad som händer när sociala skyddsnät aldrig existerat? Är det så här vi väljer när friheten får löpa fritt? Femton olika sorters koppel till Fido men ingen växel till Mikey.

Han vänder sig om, försöker skifta kroppens tyngd så att kylan inte blir så påtaglig, trädet i parken skyddar bara mot den värsta snålblåsten. Hans ögon är fulla av en uppriktig tomhet. Bakom det otvättade ansiktet hoppar tankarna in i ett gammalt spår: Varför blev det så här? En kort sekund ser han ledsen ut. Sen hoppar tankarna tillbaka igen. Ingen idé att fortsätta längs den vägen, ingen lösning kommer i den tankebanan. Bara återvändsgränder kvar.

Hans torra läppar formar orden, den ryckiga uppenbarelsen börjar mässa igen:

Spare som change man?

... så jag satte mig på stranden och lät vinden blåsa in.


Efter ett tag blev det lite kallt, så jag reste mig upp och ritade i sanden...


Sen gick jag och försökte få tag i den hand jag släppt.

And on that bombshell så har jag precis sett vinnaren av Melodifestivalen... hur fan tänkte ni som röstade där?

En slö dag utan långa inlägg, tror jag äter för lite för att ha energi. Men tänkte roa mig en kort stund, innan jag går å äter, med att tänka efter vad som varit bra och dåligt att ha med sig i packningen.

So far alltså.

Jacka - värdelöst, tar upp skitmycket plats och de gånger det är kallt drar jag sjalen om mig istället, eller tar en öl till.

iPod - tokbra, även om den är liten och låtarna går på repeat, dock tokuselt att man inte kan lägga in musiken på datorn. Jävla iTunes.

Dator - bra och dåligt, kul att hålla kontakten och skriva med, men ibland undrar jag om jag inte sitter här för ofta.

Tre böcker - big misstake, lämnade feteboken och Gomorra på hostellet i San Diego, och gav Gerrard-boken till en annan Pool-supporter. Köpte iofs Hitchhiker-boken som kompensation.

Resehandduk - schysst pryl faktiskt, även om det först är nu i värmen den kommit till användning.

... men nu ringde Robert så listan avbröts. Woho, han har landat i San Fran. På måndag blir det Vegas, bäst å fixa resan dit!

och det här är bildbeviset. Kallt, men också rekordtidig premiär. En bra resa det här.


Sen gick solen ned. Då såg det ut såhär. LA har en viss charm ändå...

And on that bombshell är jag rätt trött efter en händelserik dag. Ska dra mig tillbaka till kammaren och snickra ihop fler längre inlägg om uteliggare, upptäckter och andra viktigheter. Natti.

Allvarligt, vad fan är det med mig som gör att alla bögar över 20 års ålder vill bjuda mig på lunch? Ok, jag kanske överreagerar lite. Men först var det snubben i Hollywood som var "open to any kind of love" och ville ta med mig på både lunch och museum....

Och nu, tillbaka i LA (jag börjar se en koppling) så har jag knappt mer än sagt hej till en gubbe (som lär ut "klassisk feng shuei") förrän han föreslår att vi ska äta middag ihop.

Lägg ägg.

Eller är jag bara paranoid, vill deras lena röster och frågande ögon något annat? Något betydligt mer platoniskt?

And on that bombshell så har jag träffat två riktigt goa göteborgare här i LA, bilder från vår bilresa kommer om en stund.

Nu kära barn tar vi en paus i filosoferandet och bildattackerar istället. Sea World!


Derek fick för sig att det vore kul att stå precis vid vattenbergochdalbanan (tänk flum ride på Liseberg) när den åkte förbi...


... och ja, han blev blöt. Tur att han hade köpt en poncho för 8 dollar.

Inne i the wet area, varje show erbjöd underhållning och möjligheten att bli nerskvättad om man satt tillräckligt nära. Jag och Derek köpte ponchos direkt, Theresa lärde sig efter delfinshowen.


Som var riktigt bra, väldig väldrillade och extremt höghoppande saker de där delfinerna.


Vissa var bättre på att hoppa än andra. Den här delfinen skuttade upp ett ansenligt antal meter i luften och nafsade på en flagga.


Det här är dock ingen delfin utan som ni ser en jävligt mycket större späckhuggare


Som också gillade att hoppa, men jag kunde inte låta bli att tänka på att späckhuggaren nog velat öppna munnen och mumsa tränaren...


Och den som inte hoppar han surfar - gammalt späckhuggartränarordspråk.



Splash!


Lustigt djur, sjölejonet, hade en rätt stor bassäng med massvis av vatten att slurpa på, men valde att dricka i forsande vattenfallet istället.


En meter ifrån och endast ett plastglas som skydd, det var lätt att förstå varför hajen verkar vara en dödsmaskin.


Liten haj..... tur att den var utdöd


Som att klappa en slemmig rörlig vägg, eller nått. Stingrockor, mantor eller vad de nu kallas hade iaf en väldigt söt mun, såg ut som ett barn när turisterna matade dem med fisk.


Bästa showen, vilket var förvånande efter delfin och späckhuggar-uppvisningarna. Men sjölejon, uttrar och en galen story med bögschlagermusik i bästa In the Navy-anda... gick inte att inte gilla.


I don´t know the code skipper!

Fuck. Tillbaka i LA efter en underbar tid i San Diego. Superlativ används för ofta, slits ut och förlorar tyngd. Men San Diego var faktiskt helt fucking amazing. Det känns i hjärtat. Inombords. I det som kallas själen. Hittar faktiskt inga ord, det är bara en stor längtande tomhet...

Fuck. Fuck. Fuck. FfffuuuuuuuuuuucckkK!!! Fuck som Lars Ulrich skriker i James Hetfields ansikte. Fuck så många undertryckta känslor under så lång tid. Fuck pyser ut i ett enda ord. Fuck i en enda stöt. Fuck.

I don´t wanna leave. I really don´t wanna leave. I San Diego var jag hemma, mer hemma än jag varit på ett bra tag. Alla detaljer bara föll på plats. Alla människor passade in som bitar i ett pussel. Och för en stund så var jag ramen. Hel. Lycklig. Till freds.

Som västkustsomrarna i solnedgången med strand, fotboll och grillning. Som fotbollslägren som barn, spelandes, skrattandes, springandes och sparkandes in i ett lyckorus. Som Sundsvall när Olof knackade på, Martin dök upp, Fredde kom förbi, fest hos någon, efterfest hos Helene med tacopaj. Stulna blickar, Besvarade blickar. Outtalade känslor, kanske inte riktigt där, inte just nu, inte på det sättet. Men lycklig, mötte Annas läppar, skrattade utanför Skeppan, höll om min fred.

Trodde inte jag skulle hitta allt här, ett stenkast från Mexiko. Men glädje föder lycka och lycka föder glädje, andra ljusa minnen dyker upp än de framför mig, fler bilder av glädje, fler leende ansikten.

Och äntligen förstår jag tjusningen i att resa. Att göra som jag gör. Det är en expressväg till känslor. Ett höghastighetståg till glädje. Så nära så främmande människor. Dela livet en stund. Direkt. Inga konstigheter, inga måsten, inga tider. Bara jag och mina handlingar, delade känslor med de människor jag möter.

Fuck.

San Diego var bra för mig på så många olika plan att jag nog inte fattar allt ännu. Men jag kan inte stanna kvar där, inte just nu, inte såhär, inte när så mycket annat är ofärdigt. Eller?

Fuck.

And you said ”I want to be able to be happy with the choice I make and not think that I have missed something else.” Jag nickar och förstår. Men tänker, gjorde jag fel? Did I just miss something? Har jag gjort ett stort misstag eller precis undvikit ett? Hade jag något val? Har jag någonsin haft det?

Fuck.

Jag lämnar en del av mig själv, min lycka, mitt hjärta i San Diego.




The sandy haired son of Hollywood
Lost his faith in all thats good
Closed the curtain, unplugged the clock
Hung his clothes on the shower rod
But he never got undressed
And no, he never made a mess

Its funny how life turns out
The odds of faith in the face of doubt

Camera one closes in
The soundtrack starts
The scene begins

You´re playing you now
You´re playing you now

Metallica dundrar Sad but True i hostellets högtalare, så är det kanske... Jag har kommit på mig själv med att ha en förkärlek till att övertolka musik i min omgivning i olika stunder. Har jag iofs alltid gjort, men igår var en av de stunder då jag nästan kunde svära på att musiken försökte få fram ett budskap till mig. Vet ni vad jag menar? Den där stunden då man i sin egen hjärna står och väger över ett beslut och sedan sakta börjar höra tonerna till svaret...

And on that bombshell ska jag till Sea World nu, kostade nästan 60 dollar så fan bäst att det är roligt. Och att jag kan fokusera på vattendjuren och inte vara nervös över Pools ödesmatch mot Real.

... is that you get used to it. And you grow to like it more and more by each passing day. Until one day you forget why you threw it away in the first place....

And on that bombshell är jag egentligen inte speciellt full, bara filosofisk. Vad jag skulle ge för att ha Hanna, Mattias och gymnasiehjärnan här igen. "Du har en gammal själ" sa hon. Tror fan hon har rätt. Gammal och sentimental.

Så det är dags för lite bildbevis igen... även om jag tror att många av Mexiko-bilderna ljuger, går inte att fånga på bild hur galet det var. Pandor däremot, visar det sig, är precis lika häftiga i verkliga livet som på film. Sittandes och ätandes bambu mest hela tiden, med värsta schyssta pälsen. Och noshörningar är fanimej stora som stridsvagnar.


Men vi börjar med LA - på en gata mitt i ingenstans hittade jag Leeds, så det är här de gömmer sig... (det är ett fotbollsskämt för de som inte fattar)


Den här tror jag dock att alla fattar, åt däremot ingen glass just detta tillfälle utan inmundigade istället en jävligt god California wrap.


Pimp my.... durkslag på en bil? Hur fan tänkte du nu?


Balboa park i San Diego innehöll dock mer än lustiga bilar, som schysst natur och en herrans massa ekorrar. Som alla verkade halvtama., förmodligen på grund av att alla smygmatar dem när de är ute å rastar hunden.


Parkens andra stora (till antalet) innevånare var uteliggarna, även om jag tror att det här är en helt vanlig soldyrkande kvinna.


Let the craziness begin, nu var jag i Mexiko och det fanns ingen återvändo... eller det var ju precis det det fanns. Men humorn är större än budskapet tycker jag.


Gränsen mellan de frias land och... USA


Före tequilan men efter första ölen och helt ofrivilligt med en jättehatt på huvet. Teresa från Schwarsenegger-land (Österrike) drack cola och skrattade oss åt andra...


... vilket man väl kan förstå när det är såhär man får i sig tequilan. Inte nog med att man hälls i spriten, man blir också isprutad öl och får huvet omruskat av den ständigt visselpipeblåsande bartendern innan faran är över. För den gången. Den första bartendern hade till och med en sådan där mexikansk wrestlings-mask.


När inte spriten var nog åkte lekarna fram. Sara från någon brittisk ö provade lyckan med att bli runtsnurrad.


Dagen efter kvällen före och elefanterna verkade konstigt formade... eller var det träden som var lustiga?


Gänget som överlevde och Mexiko och spenderade dagen på Zoo, Gaz (rumskompis) i kepa, lille australiensaren Mikey och blondhårige australiensaren Elliot, bakom Teresa står Gaz resekamrat.


Märk av min skakiga förvåning när en flodhäst flög förbi, ja det är en flodhäst, där bakom gallret.


Sen stötte vi på Danne, han hade inte rakat sig på ett par dagar...


Giraffer är faktiskt ännu större i verkligheten, långa som fan rentutav, och tydligen föder morsorna stående så att ungen dimper i marken.


Dumbo och hans vänner som hade fler bollar och leksaker att sysselsätta sig med än vad jag tror vilda elefanter behöver.


Rattaxes! Coola djur noshörningar, även om denna saknade horn. Stora vandrande rustningar ser de ut som.


Titta på mig, jag är en lång och läskig orm, jag kan sträcka på mig precis hur fan som helst och ändå klämma livet ur dig. Mina roadtrip-vänner känner nog igen sorten, som hängde över våra axlar i Florida.


Ok, en gissningslek, denna bilden och nästa.... Vilken är apan?

Marcus?

Någon hade skrämt Bambi


Vissa fåglar var bättre på kamouflage än andra...


Ny tävling, hitta isbjörnen.


Här är jag! reste han/hon sig upp som för att säga.


... det här är de andra fåglarna.. som har en konstig näbb


Apor.


Kossa.


Mer apor. Färgglada sådana.


Och sist men inte minst, den ballaste av de alla, pandan. Bara satt där och åt som om inget hänt, som om inte hundratusentals människor gått förbi å fotat genom åren. Cool snubbe/snubba.

And on that bombshell ska jag hämta min tvätt, woho för rena kläder!

Ojojoj kära barn, har händer saker... har varit i Mexiko och druckit tequila, eller rättare sagt blivit ihälld tequila och sedan daskad i huvet. Det kräver en längre förklaring som jag tar sen, för nu är jag trött som fan efter en dag på Zoo (som var nice), och det första målet egenhändigt lagad mat sen resan började. Ska nog sova en stund.

And on that bombshell så är det faktiskt väldigt enkelt att komma in i Mexiko, och på hemvägen visar man bara upp passet

Bara en kort anteckning om Watchmen-filmen som jag precis avnjöt i en skruttig biograf, men salongens skick flög snabbt ur medvetet när filmen drog igång. Herrejävlar. Watch it.

And on that bombshell ska jag fortsätta prata med min japanska rumskompis Masashi och fortsätta äta cashewnötter i sängen, för det är jag värd. (San Diego är för övrigt lovely)

Taggtrådsstängsel i varje smutsigt gatuhörn. En social barriär av ännu ett invandrat språk. Ett skickt som syns men inte hörs. Det är en bissar upplevelse att vandra runt i Hollywood och LA.

Bilden av glamourens hemvist, de fina och viktigas trädgård, solbrillor och färgglada bikinis, kunde inte vara mer främmande när en skäggigt ovårdad Spindelman i 40-årsåldern lutar sig mot samma krackelerade tegelfasad som också stödjer en påtänd uteliggare i 20-årsåldern. Ett par meter bort ligger de rosaskimrande stjärnorna fastklistrade, skrämda till tystnad på den vältrampade marken. Brad Pitt, Angelina Jolie, Johnny Depp. Namnen i backen försöker skrika ut glitter och flärd men drunknar i oljudet av gatuförsäljare och spanska vägarbetare, mexikanska trafikpoliser, Juan, Pedro, Carlos, Maria, Elena och Gabriella myllrar med japanska kameraturister, brittiska rödbleka ben, och svarta musiker med högljudda stämmor.

Till och med Godzilla ligger där, nedgrävd med bara en skylt, en gravsten, upp mot ytan. En best som raserat städer tystad av myrorna. De flitiga arbetarna, de som bygger, hjälper, städar och servar, de med skit under naglarna – alla olika men alla lika. Samma utanförskap, samma blick, samma tonläge. Aldrig stilla, alltid sökande, LA är alltid på jakt efter något eller någon. Ett grönare gräs, en renare skjorta, en vitare strand, en varmare sol. Mer pengar, mer mat, mer vänner, mer alkohol för att underlätta sökandet och täppa till den gnagande känslan av att inte vara där ännu. Inte riktigt framme, inte riktig där, inte helt nära, inte på toppen, inte störst, inte bäst, inte vackrast.

Vacker kostar pengar, störst kostar svett och bäst kostar vänner. Ingen vara som inte har ett övervärderat pris, ingen produkt som inte går att sälja. En cynisk stad eller en ärlig stad, LA ger inga svar för den som inte vet frågan, dömmer inte den som letar och fångar in den som tvekar. En utsträckt hand fylld med vackra ringar av kattguld. De paranoidas vanebildande helvete. Där alla vill klättra på samma stege som du, springa samma väg och åka samma väg. Kommer du inte dit fortare är du sist, bortglömd och förlorad. Och alla jagar ditt byte, söker din sanning, lever ditt liv – alla utom du.

En rutinerad hora i en ung kvinnas kropp. Med alla de rätta förutsättningarna och alla de felaktiga resultaten. Men aldrig riktigt skrämmande. Inte farlig för den som håller sig på rätt kant, lagom paranoid, lagom turist, lagom driven. I ett land där överflöd är vackert är lagom en säker vaggvisa.

För utspritt för sitt eget bästa. Som att paranoin hindrar allt från att smälta samman till ett verkligt paradis av talang, kreativitet och passion. Istället bara bitvis vad det skulle kunna vara. Som mjölk med för mycket O´boy i sig, glaset räcker inte till för att blanda allt som det borde blandas. Klumpar flyter upp till ytan hur mycket man än försöker vispa ner dem. Klumpar som har ansikten, namn och historia men som förringas och skjuts undan. Ett annat samvete för ett annat liv.

Carlos kör bussen, Pedro säger ”do you want fries with that”?, Maria hjälper en gammal dam att få på sig strumporna, Gabriella fyller på mer Cheetos i hyllorna.

Jake däremot, han reser runt, han har aldrig hittat det, det där som han vill leta efter, inte hemma, inte i Georgia, inte i Alabama, inte i Ohio. Kanske en ny stad kan lindra tomheten, en ny kvinna, en ny man, öppna gränser, öppna sinnen, öppna armar som bara omfamnar luften. Jill letar också, letar något nytt, något färskt, en ny man, nya bröst, nytt ansikte, nytt hår, en desperat sprintmarsch bakåt på löpbandet som är det oundvikliga åldrandet. Inget svar. En kopplingston till en tom blick. Ensamma timmar i en säng för två.

Utanför fönstret hämtar Juan soporna och Elena levererar posten. Inga brev – bara räkningar. Och taggtråd, taggtråd, hela vägen rostig taggtråd. På grinden, på väggen, på taket. De paranoidas livrem. En försäkran om att inte ramla neråt i loppets placeringsrace, om så inte i ledningen så i alla fall inte bli omsprungen eller omyngrad.

---- Marcus Alexandersson, 6 mars 2009, på bussen från LA till San Diego.

Boendet är bokat, Treasure Island blev det! Lite dyrare, lite bättre hoppas jag på. Fy fan vad roligt det kommer bli!

And on that bombshell borde jag verkligen gå ut å njuta av sista dan i LA innan resan fortsätter till San Diego imorrn..

Another day in paradise... och nästan en skådis, well, en statist iaf. Glatt ovetandes efter att ha hungerätit på Subway traskade jag förbi en samling människor och hamnade lite på film när jag gick förbi och åt min BLT med italian herbs and cheese-bread. Och slogs av ett par saker...

Det finns många poliser i LA, men majoriteten av dem är upptagna med att hålla folk borta från filminspelningar.

Det måste vara jävligt svårt att inte bli skådis i LA, i varenda hörn finns det ett gäng filmkameror som rullar och folk som köar för att antingen statista eller hänga nära kändisar.

En regnig dag i LA som spenderats mest på hostellet, med en rumskompis som är typ 40 och som kliar sig i grenen oroväckande mycket... men också med sköna människor i stora rummet där det serveras Russel Peters-komedi på tvn, riktigt bra, kolla in...

Skippa dock Del Taco, som Sammy tipsa om, samma sak som Taco Bell ju Sammy... fattar inte vad du tjata om ;)

Men men, on to the pictures, blir en hel del den här gången.


Resans början, hotellet vid Arlanda, notera viktiga Gerrard-boken...


På planet till Chicago som var halvfullt och med två öl i systemet, bra resa....


Tio timmar senare och ölen hade börjat kicka in... eller så var det bara en helt psykofreaky rulltmattahall, och ingen skakstabilisator...


Only in the states.. en gammal präst/nunna som sitter på flygplatsen med feta hörlurar och laptop... gotta love it.


Great fields usa-lapptäcke, vyn från planet mellan Chicago och LA... helt sjuka farmlinjer från luften, mest imponerande är de enorma cirklarna om ni frågar mig, hur fan får de till dom?


Everything is bigger in the states, hotellrummet vid flygplatsen hade två feta sängar med fjärrkontroller för madrassens hårdhet..


Februari i LA, ett stenkast från hotellet, ja alla byggnader var ungefär så stora...


and in the hostel, skönt ställe, roligt folk, bra sängar, bra område..


Och så ser jag och LA, vid Hollywood and Highland ut, ett stenkast från Kodak Theatre..


Och jag var ju tvungen att fota den största stjärnan, pun intended, har bilder på Chuck Norris och Lionel Richie... världens vitaste neger också, men orkar inte ladda upp.


Och här är en bild och ett ställe som jag vet en som gillar...


Who watches the... watchmen? premiären i all sin gulmattade glans, såg skådisen som gör Rorschach och även Angelina Jolies pappa..


Uppe i högra hörnet, där är den, skylten som alla vill åt...


ingen tatuering, men nu är samlingen av Ink-affärer fullbordad, eller inte den i London, får bli nästa resa..

And on that bombshell så hoppas jag ni har gillat bilderna, och tack för att ni orkat med. Nästa gång blir det förmodligen zoo-bilder från San Diego.

Eftersom jag inte använt min mobil på ett år här var jag tvungen att byta nummer. Så det har jag gjort. Och köpt en dator så jag kan skriva ordentligt, woho!

Nummret är 13236004650, ettan är landskoden.

And on that bombshell.. ska jag äta frukost.


(efterlängtade bilder kommer sen)

Forbi horor och psykfall, traskandes jamsides uteliggare med PSP:s och olikfargade manniskor i varenda skabbiga horn, vips sa lag det dar: LA Ink. Och jag som var pa jakt efter en datorbutik. LA visar sig vara lika litet som resten av varlden, nar man minst anar det dyker nagon eller nagot man kanner upp och sager hej.

LA ar ju egentligen stort, pa ett utspritt satt. Har gatt ett par timmar fram a tillbaka idag och knappt rort mig kanns det som.

Overvagde att traska in och spontan-tatuera mig, en snopp i pannan kanske? Nej, struntar nog i det och lagger pengar pa mat istallet.

Snart hoppas jag det blir bilder for jag tankte kopa en dator, att betala for internet var och varannan dag borjar bli dyrt.

And on that bombshell.. sa har jag strosat omkring i linne idag och kannt solen varma ryggen!

So jag har hittat fram till hostellet och hjartat av det som ar Hollywood och det galnaste stallet jag nagonsin upplevt.
Efter att ha kannt sig instangd pa ett hotellrum med endast en paranoid usa-tv verklighet som van ar det som att hoppa i in i elden fran stekpannan att vara har.
Pa mindre an en timme lyckas jag fa en filipinsk bog pa halsen (inte bokstavligt), checka in pa rummet och fa en rundvandring av "Snoopy" som hostellmannen insisterade pa att bli kallad. Men inte nog med det, pa hollywood blvd sprang jag pa Batman, Stalmannen, Spiderman, Elvis, och Captain Jack Sparrow en efter en. Som om inte det var nog sa holl jag pa att ga ratt in i inspelningen av ett avsnitt till den dar nya Mentalist eller Psycist-serien pa trean. Vad an den nu heter sa ar det den med den slathudade krullharige snygga skadisen.

Efter den stjarnchocken fick jag satte mig ner och vila lite pa ett sushi-hak, ratt ok veg sushi men inget mot Trangsunds Sushi House. Trodde jag hade lugnat ner mig och borjat smalta in i mangden nar jag klev ut och slogs av hur mycket folk av alla nationaliteter och kon som vimlade omkring. Fick ett paranoit slag och kryssade mellan biljettmanglare och folk som prackar pa en skivor. Hittade fram till Graumans chinese theater eller va fan bion nu hette. Klassisk och kand ar den iaf.

Vilket ar mer an vad man kan saga om filmen jag sag. Street Fighter: the legend of Chun-Li. Vilken otroligt imponerande kalkonrulle. Inte bara har de castat en blond Bison, de har ocksa lyckats med konststycket att lamna ute varenda klassisk-Street Fighter karaktar av rang. Jag menar, Nash? kom igen, vad hande med Ryu och Ken, Blanka och Zangief, Honda och Guile... na, uselt skadespeleri och riktigt ruttet manus. Men det var iofs bara jag och tva till i en salong som sag ut att kunna ta flera hundra personer. Sa riktigt genomrutten blev inte upplevelsen.

Har jag glomt nagot?

Ja just fan, hade jag varit lite viktigare eller smartare hade jag kunnat sitta pa premiaren av Watchmen nu. Den haller pa ett par kvarter har ifran bara. Det blev ett par foton av folkvimlet och den, sjalvklart, gula mattan istallet.

Och svaret pa who watches the watchmen? ett gang helt vanliga sakerhetsvakter faktiskt, som sager, keep on moving och liknande roligheter.

Har finns for ovrigt precis allt i souvenir-vag. Hade jag haft en militartrunk som forra gangen kunde jag tagit med mig hur mycket glam och kitsch som helst. Gick iofs forbi en military shop for fem minuter sen, kanske ska kopa en till. Vet en person som skulle blivit glad i den affaren iaf, fast kanske gladare i den italienska glass-affaren som hette ce'Fiore... passande va?

Borjar for ovrigt overvaga att hyra bil och dra till Texas, borjar tro att jag ar som Winnerback "for tyst for LA", men jag har ett par dar kvar sa ska gora det basta av det.

And on that bombshell.... ska jag kolla om det finns nan mat kvar pa BBQ:n som annordnats, fast forst ska jag kolla om jag kan hitta en datorbutik.

Vaknade idag och tankte, fan va skont... kollade mobilen och fick en chock, andra mars?! redan?
Men visst ar det sondag idag sa min hjarna, aven om mobilen visade mandag... joda, efter ett par svettiga minuter och oro over missad hostel-tur sa var det fortfarande sondag.. och imorrn blir det hostel och mer av det riktiga LA, kanns som jag kan flygplatsomradet nu...

And on that bombshell ska jag kolla vad det finns for affarer vid hostellet...