42 dagar i USA

Nu jävlar. Veckla ihop tidningen. Sätt på en kopp kaffe till. Stäng av Let´s Dance. För här kommer det bilder i så stora mängder att intrigerna i Robinson kommer att framstå som enkla.
För den som inte orkar gå igenom varenda bild så kan jag ta kortsummeringen: Fan vad bra det har varit.

Så.

Då kör vi hela skiten på en gång tycker jag. Från Vegas till Sacramento (där jag sitter just nu).


Nej, det är inte mjölk i den där bägaren. Fyller man 25 i Vegas när det dessutom är St Patricks Day så är det.... fylla som gäller. Bakom bägaren gömmer sig den gröna tröja som Robert förärade mig med dagen till ära. Passande grön som sagt.


Det blinkar, det låter, det luktar, det är inte Roberts skägg, det är Vegas!


Vårrulle-födelsedagstårta. Den förmodligen första å sista i sitt slag. En dag där vi åt två buffer och svor att därefter inte äta mer på tre veckor. Tips: Ta inte en salladsomgång först. Då får man inte plats med så mycket efterrätt.


Lätt coolaste basisten. Hur avslappnad som helst och med groupies i åldrarna 15-75. På allvar. Det var en gammal tant som drog honom i kilten.


Vad jag svarade? What happens in Vegas stays in Vegas.

Pop-quiz! Den här sunkiga syltan, där tjejerna dricker gratis om de dansar på bardisken, har varit väldigt inblandad i en rätt sunkig film. Vilken?


Siegfried, Roy, Marcus och.... Aslan is that you?


I was right in the middle of a fucking reptile zoo, and somebody was giving booze to these goddamn things. Won't be long now before they tear us to shreds.


Sen satte sig Robert och Theresa i en karusell som snurrade 100 meter över Vegas. Frivilligt. Runt. Runt. Runt.



Jag å Theresa hyrde en bil och gjorde en avgiftningsresa till Flagstaff där ett tåg gjorde sitt bästa för att hindra oss från att få någon sömn genom sitt konstanta tutande natten igenom.


Det ser inte mycket ut för världen, men jag gillade Flagstaff. Det fanns en oerhört ärligt charmig white trash-stämning där. Som om all världens guldgrävare och truckers glömt att det egentligen inte är politiskt korrekt att lyssna på country mitt på ljusa dan i en pickup där hunden pissat på potatissäcken.


Innan vi åkte upp över Grand Canyon förfriskade vi oss lite... med det som i USA är vanligare än vatten.



Sen var det bara att spänna fast säkerhetsbältet, sätta på sig lurarna, göra tummen upp och känna hur helikoptern lyfte, dags att göra sig redo för att...


Hoppa? No way, men där uppe i helikoptern kände jag att: Fanimej om helikoptern störtat nu eller om jag trillat ur så skulle det inte vara så illa, för jag fick faktiskt se det här. Men jag är glad att den inte gjorde det.


För då hade jag ju inte kunnat klättra ut till kanten själv, titta ner och känna mig... liten och mäktig på samma gång. Skumt. Det går inte att förklara. Och jag har inte trott på sådana saker ett bra tag. Men Grand Canyon måste faktiskt upplevas för att förstås.


Vardagsvägar i USA är dock en helt annan historia. Jag älskar dem. Kitschy skyltar och skumma namn på ställen som säljer frukt från farmen, mackor från en annan dimension och som sköts av människor så genuina att varenda en kunde varit nästa dokumentärhuvudrollsinnehavare.


Vad hette den där korren i På Andra Sidan Häcken? Jag tror det här är en släkting. På västkustvägarna fanns det gått om korrar, men bara en som nafsade marshmallows ur handen på folk och ställde sig på bakbenen för att sträcka sig efter mer socker-kick.



Västkusten är den bästa kusten.


I Yosemite var snön inte försvunnen. Men det var ok. För den var vacker.


Och den snö som inte ville vara snö längre kunde ju lätt förvandla sig till ett hyfsat imponerande vattenfall.


Jag gillade Yosemite, det var natur men till skillnad från många andra platser bara lagom exploaterat. Ett par stigar här och där men i grund och botten en enda stor naturlekpark för vandrare.


Vi gjorde en egen liten utflykt, men ångrade skovalet när snön blev en halvmeter djup. Schysst träning var det dock.


Stötte på samma (tror jag) getabocksfamilj (nej jag vet det är ingen getabock, det är någonslags ren, men getabock låter roligare) två gånger på två dar, på samma ställe. Typ. De var hur coola som helst. Skrev autografer och lät bilarna passera innan de vandrade vidare.


Det blev ett par timmar bakom ratten, tror vi körde 2000 miles cirkus under veckan vi hade bilen. Värt pengarna även om det blir lite långtråkigt att stirra på horisonten timme efter timme på vägarna som är rakare än en linjal i USA. Buckliga och guppiga är de också. Märkligt.


Här uppe i ett av de övre rummen sitter jag just nu. Nu pillade jag mig i naveln. Inget ludd. Vad gör du?


Obama blev rätt paff när han fattade att de flyttat Vita Huset till Sacramento från Washington DC.


Vietnam-monument. Skumt att läsa rad efter rad av 20-åringar som inte finns längre. Som också haft drömmar och förhoppningar. Som inte såg sitt liv ta slut i en skyttegrav i Asien.


Och nu är vi uppdaterade, det här var bara ett par timmar sen. Frukost på ett lokalt ställe. Men nu har visst klockan blivit kväll och det är dags att hitta på något utomhus i den 20-gradiga kvällen.

And on that bombshell så hoppas jag att bildvisningen varit till er belåtenhet. Var vänlig att betala till vaktmästaren på vägen ut och återigen tack för att ni valt att stödja landets Kultur och Frittids-föreningar.

Mahalo.