... och han undrar om jag har någon växel
Någonstans sitter en man på en bänk. Hans byxor är fulla av hål och hans skägg är trasigt. Tänderna pekar åt olika håll och tankarna bakom hans otvättade ansikte rör sig oavbrutet i fel banor. Han rabblar, skramlar och tycks vara i konstant rörelse trots den tjocka filten runt axlarna. Hans hand är utsträckt. Lortiga fingrar håller i en vädjan nedkrafsad på en bit pappkartong. Hjälp.
En rak vädran.
Hjälp.
Jag går förbi.
Saktar inte in stegen, fortsätter mot ett annat mål, en väg som inte innehåller hållplatser av vänlighet mot hemlösa. Känner ett skuldslag inombords och förbannar mig själv, USA och världen på samma gång. Världen för att den inte är rättvis, mig själv för att jag fanimej kan undvara lite växel och USA för att landet behandlar sina husdjur bättre än sina uteliggare.
Jag har gått en hel del gator upp och ned hitintills och varenda en, oavsett hur fint område, har innehållit uteliggare/utslagna/alkisar/knarkare, en fjärdedel av dem har innehållit någonslags husdjursaffär. Jag har sett fler Pet Co-affärer än härbärgen. Någonting är ruttet i det här landet. Ruttet på ett väldigt oroväckande sätt.
Är detta vad som händer när sociala skyddsnät aldrig existerat? Är det så här vi väljer när friheten får löpa fritt? Femton olika sorters koppel till Fido men ingen växel till Mikey.
Han vänder sig om, försöker skifta kroppens tyngd så att kylan inte blir så påtaglig, trädet i parken skyddar bara mot den värsta snålblåsten. Hans ögon är fulla av en uppriktig tomhet. Bakom det otvättade ansiktet hoppar tankarna in i ett gammalt spår: Varför blev det så här? En kort sekund ser han ledsen ut. Sen hoppar tankarna tillbaka igen. Ingen idé att fortsätta längs den vägen, ingen lösning kommer i den tankebanan. Bara återvändsgränder kvar.
Hans torra läppar formar orden, den ryckiga uppenbarelsen börjar mässa igen:
Spare som change man?
En rak vädran.
Hjälp.
Jag går förbi.
Saktar inte in stegen, fortsätter mot ett annat mål, en väg som inte innehåller hållplatser av vänlighet mot hemlösa. Känner ett skuldslag inombords och förbannar mig själv, USA och världen på samma gång. Världen för att den inte är rättvis, mig själv för att jag fanimej kan undvara lite växel och USA för att landet behandlar sina husdjur bättre än sina uteliggare.
Jag har gått en hel del gator upp och ned hitintills och varenda en, oavsett hur fint område, har innehållit uteliggare/utslagna/alkisar/knarkare, en fjärdedel av dem har innehållit någonslags husdjursaffär. Jag har sett fler Pet Co-affärer än härbärgen. Någonting är ruttet i det här landet. Ruttet på ett väldigt oroväckande sätt.
Är detta vad som händer när sociala skyddsnät aldrig existerat? Är det så här vi väljer när friheten får löpa fritt? Femton olika sorters koppel till Fido men ingen växel till Mikey.
Han vänder sig om, försöker skifta kroppens tyngd så att kylan inte blir så påtaglig, trädet i parken skyddar bara mot den värsta snålblåsten. Hans ögon är fulla av en uppriktig tomhet. Bakom det otvättade ansiktet hoppar tankarna in i ett gammalt spår: Varför blev det så här? En kort sekund ser han ledsen ut. Sen hoppar tankarna tillbaka igen. Ingen idé att fortsätta längs den vägen, ingen lösning kommer i den tankebanan. Bara återvändsgränder kvar.
Hans torra läppar formar orden, den ryckiga uppenbarelsen börjar mässa igen:
Spare som change man?
Kommentarer
Trackback
