... och taggtråd, taggtråd, hela vägen taggtråd...
Taggtrådsstängsel i varje smutsigt gatuhörn. En social barriär av ännu ett invandrat språk. Ett skickt som syns men inte hörs. Det är en bissar upplevelse att vandra runt i Hollywood och LA.
Bilden av glamourens hemvist, de fina och viktigas trädgård, solbrillor och färgglada bikinis, kunde inte vara mer främmande när en skäggigt ovårdad Spindelman i 40-årsåldern lutar sig mot samma krackelerade tegelfasad som också stödjer en påtänd uteliggare i 20-årsåldern. Ett par meter bort ligger de rosaskimrande stjärnorna fastklistrade, skrämda till tystnad på den vältrampade marken. Brad Pitt, Angelina Jolie, Johnny Depp. Namnen i backen försöker skrika ut glitter och flärd men drunknar i oljudet av gatuförsäljare och spanska vägarbetare, mexikanska trafikpoliser, Juan, Pedro, Carlos, Maria, Elena och Gabriella myllrar med japanska kameraturister, brittiska rödbleka ben, och svarta musiker med högljudda stämmor.
Till och med Godzilla ligger där, nedgrävd med bara en skylt, en gravsten, upp mot ytan. En best som raserat städer tystad av myrorna. De flitiga arbetarna, de som bygger, hjälper, städar och servar, de med skit under naglarna – alla olika men alla lika. Samma utanförskap, samma blick, samma tonläge. Aldrig stilla, alltid sökande, LA är alltid på jakt efter något eller någon. Ett grönare gräs, en renare skjorta, en vitare strand, en varmare sol. Mer pengar, mer mat, mer vänner, mer alkohol för att underlätta sökandet och täppa till den gnagande känslan av att inte vara där ännu. Inte riktigt framme, inte riktig där, inte helt nära, inte på toppen, inte störst, inte bäst, inte vackrast.
Vacker kostar pengar, störst kostar svett och bäst kostar vänner. Ingen vara som inte har ett övervärderat pris, ingen produkt som inte går att sälja. En cynisk stad eller en ärlig stad, LA ger inga svar för den som inte vet frågan, dömmer inte den som letar och fångar in den som tvekar. En utsträckt hand fylld med vackra ringar av kattguld. De paranoidas vanebildande helvete. Där alla vill klättra på samma stege som du, springa samma väg och åka samma väg. Kommer du inte dit fortare är du sist, bortglömd och förlorad. Och alla jagar ditt byte, söker din sanning, lever ditt liv – alla utom du.
En rutinerad hora i en ung kvinnas kropp. Med alla de rätta förutsättningarna och alla de felaktiga resultaten. Men aldrig riktigt skrämmande. Inte farlig för den som håller sig på rätt kant, lagom paranoid, lagom turist, lagom driven. I ett land där överflöd är vackert är lagom en säker vaggvisa.
För utspritt för sitt eget bästa. Som att paranoin hindrar allt från att smälta samman till ett verkligt paradis av talang, kreativitet och passion. Istället bara bitvis vad det skulle kunna vara. Som mjölk med för mycket O´boy i sig, glaset räcker inte till för att blanda allt som det borde blandas. Klumpar flyter upp till ytan hur mycket man än försöker vispa ner dem. Klumpar som har ansikten, namn och historia men som förringas och skjuts undan. Ett annat samvete för ett annat liv.
Carlos kör bussen, Pedro säger ”do you want fries with that”?, Maria hjälper en gammal dam att få på sig strumporna, Gabriella fyller på mer Cheetos i hyllorna.
Jake däremot, han reser runt, han har aldrig hittat det, det där som han vill leta efter, inte hemma, inte i Georgia, inte i Alabama, inte i Ohio. Kanske en ny stad kan lindra tomheten, en ny kvinna, en ny man, öppna gränser, öppna sinnen, öppna armar som bara omfamnar luften. Jill letar också, letar något nytt, något färskt, en ny man, nya bröst, nytt ansikte, nytt hår, en desperat sprintmarsch bakåt på löpbandet som är det oundvikliga åldrandet. Inget svar. En kopplingston till en tom blick. Ensamma timmar i en säng för två.
Utanför fönstret hämtar Juan soporna och Elena levererar posten. Inga brev – bara räkningar. Och taggtråd, taggtråd, hela vägen rostig taggtråd. På grinden, på väggen, på taket. De paranoidas livrem. En försäkran om att inte ramla neråt i loppets placeringsrace, om så inte i ledningen så i alla fall inte bli omsprungen eller omyngrad.
---- Marcus Alexandersson, 6 mars 2009, på bussen från LA till San Diego.
Bilden av glamourens hemvist, de fina och viktigas trädgård, solbrillor och färgglada bikinis, kunde inte vara mer främmande när en skäggigt ovårdad Spindelman i 40-årsåldern lutar sig mot samma krackelerade tegelfasad som också stödjer en påtänd uteliggare i 20-årsåldern. Ett par meter bort ligger de rosaskimrande stjärnorna fastklistrade, skrämda till tystnad på den vältrampade marken. Brad Pitt, Angelina Jolie, Johnny Depp. Namnen i backen försöker skrika ut glitter och flärd men drunknar i oljudet av gatuförsäljare och spanska vägarbetare, mexikanska trafikpoliser, Juan, Pedro, Carlos, Maria, Elena och Gabriella myllrar med japanska kameraturister, brittiska rödbleka ben, och svarta musiker med högljudda stämmor.
Till och med Godzilla ligger där, nedgrävd med bara en skylt, en gravsten, upp mot ytan. En best som raserat städer tystad av myrorna. De flitiga arbetarna, de som bygger, hjälper, städar och servar, de med skit under naglarna – alla olika men alla lika. Samma utanförskap, samma blick, samma tonläge. Aldrig stilla, alltid sökande, LA är alltid på jakt efter något eller någon. Ett grönare gräs, en renare skjorta, en vitare strand, en varmare sol. Mer pengar, mer mat, mer vänner, mer alkohol för att underlätta sökandet och täppa till den gnagande känslan av att inte vara där ännu. Inte riktigt framme, inte riktig där, inte helt nära, inte på toppen, inte störst, inte bäst, inte vackrast.
Vacker kostar pengar, störst kostar svett och bäst kostar vänner. Ingen vara som inte har ett övervärderat pris, ingen produkt som inte går att sälja. En cynisk stad eller en ärlig stad, LA ger inga svar för den som inte vet frågan, dömmer inte den som letar och fångar in den som tvekar. En utsträckt hand fylld med vackra ringar av kattguld. De paranoidas vanebildande helvete. Där alla vill klättra på samma stege som du, springa samma väg och åka samma väg. Kommer du inte dit fortare är du sist, bortglömd och förlorad. Och alla jagar ditt byte, söker din sanning, lever ditt liv – alla utom du.
En rutinerad hora i en ung kvinnas kropp. Med alla de rätta förutsättningarna och alla de felaktiga resultaten. Men aldrig riktigt skrämmande. Inte farlig för den som håller sig på rätt kant, lagom paranoid, lagom turist, lagom driven. I ett land där överflöd är vackert är lagom en säker vaggvisa.
För utspritt för sitt eget bästa. Som att paranoin hindrar allt från att smälta samman till ett verkligt paradis av talang, kreativitet och passion. Istället bara bitvis vad det skulle kunna vara. Som mjölk med för mycket O´boy i sig, glaset räcker inte till för att blanda allt som det borde blandas. Klumpar flyter upp till ytan hur mycket man än försöker vispa ner dem. Klumpar som har ansikten, namn och historia men som förringas och skjuts undan. Ett annat samvete för ett annat liv.
Carlos kör bussen, Pedro säger ”do you want fries with that”?, Maria hjälper en gammal dam att få på sig strumporna, Gabriella fyller på mer Cheetos i hyllorna.
Jake däremot, han reser runt, han har aldrig hittat det, det där som han vill leta efter, inte hemma, inte i Georgia, inte i Alabama, inte i Ohio. Kanske en ny stad kan lindra tomheten, en ny kvinna, en ny man, öppna gränser, öppna sinnen, öppna armar som bara omfamnar luften. Jill letar också, letar något nytt, något färskt, en ny man, nya bröst, nytt ansikte, nytt hår, en desperat sprintmarsch bakåt på löpbandet som är det oundvikliga åldrandet. Inget svar. En kopplingston till en tom blick. Ensamma timmar i en säng för två.
Utanför fönstret hämtar Juan soporna och Elena levererar posten. Inga brev – bara räkningar. Och taggtråd, taggtråd, hela vägen rostig taggtråd. På grinden, på väggen, på taket. De paranoidas livrem. En försäkran om att inte ramla neråt i loppets placeringsrace, om så inte i ledningen så i alla fall inte bli omsprungen eller omyngrad.
---- Marcus Alexandersson, 6 mars 2009, på bussen från LA till San Diego.
Kommentarer
Postat av: Robert
Deep, man. Sjysst text.
Trackback
