Säker(t) i Sacramento
Har strosat omkring och sett amerikanska klassiska bilar och guldrush-kvarter. Solen skiner och pollenfröna sprids i takt med marscherandet från sisådär trehundrafemtisju Cesar Chavez-demonstranter.
Sent om sider har jag också upptäckt exakt hur fantastiskt Annika Norlin sjunger. Som salt rakt ner i ett öppet sår. Doserade Säkert med mina tankar och tänkte att det var då fan vad hon vet mycket om mig.
Varför blir du alltid så full? Säger jag, jag är fullare.
Världens mest långsamma kollaps.
Jag såg en annan, vid en busshållsplats.
Fallera, Var för faller vi aldrig i? Fallera
Bara lite i taget, våran lägenhet vi har precis lagt om golvet
Det tog så lång tid, jag orkar inte riva upp det
Jag har synat oss, genom ett stetoskop
När det kommer så nära, är det bara sådär
Jag har synat oss, genom ett stetoskop
När det kommer så nära, är det bara sådär
Solen går ner nu, det är nästan helt mörkt.
Augusti ska bli brittsommar, brittsommar, höst
Jag älskar dig säger du tveksamt,
Varför är det ett frågetecken i din röst?
I min också, men jag skyller på dig
I min också, men jag skyller på dig
Så jag går där längs en guldrushstad som förvandlats till turistfälla. Där små barn lallar höga på socker och föräldrarna åker hojjar som är lila, stora och dånar. I bakgrunden travar en häst med droska. En stad som ser ut som Erikshjälpen möter High Chaparral i regi av Scientologerna. Inne i shoppingcentret sitter en mamma utan hår, hon klappar om ett barn som ätit för mycket glass.
Tidigare hördes marscherandet från de som ville minnas Cesar Chavez, nu hörs bara kapitalismens rassel; kassaapparater, tiggare och smickrande säljsnack.
Jag undrar vart jag passar in i det hela. Om det skulle göra någon skillnad om jag gav pengar till uteliggarna eller försökte få folk att äta potatis och åka tåg. En man undrade om jag var registrerad röstare. Han var från demokraterna. Jag sa nej, jag är svensk, men kunde jag skulle jag rösta på demokraterna. Han skrattade och sa att det är tanken som räknas.
Kanske är det så, men om det är så så gäller det tanken i singularis, för ett plural av tankar blir bara ett myller. Och Annika Norlin sjöng. Hon försökte säga något. Försökte få mig att sluta myllra. Jag fattade inte först. Men sen hörde jag. Och skrattade.
Winter’s been real long this year
I know, cause I’ve been there
Summer never seemed to come along and when it did, it felt all wrong
You’ve been sitting on the sidewalks wondering what went wrong with your life
You’ve been walking to your bedside table and in the top drawer was a knife
Time to grab your sweetheart by the hand and lead him to the Promised Land
The only place in North America not destroyed by the government
San Francisco!
You’re going
San Francisco!
We’re going
Don’t you know you’ll never ever want to turn back
And on that bombshell äter jag guacamole-chips och planerar vad jag ska hitta på i the Gay Capital...
Sent om sider har jag också upptäckt exakt hur fantastiskt Annika Norlin sjunger. Som salt rakt ner i ett öppet sår. Doserade Säkert med mina tankar och tänkte att det var då fan vad hon vet mycket om mig.
Varför blir du alltid så full? Säger jag, jag är fullare.
Världens mest långsamma kollaps.
Jag såg en annan, vid en busshållsplats.
Fallera, Var för faller vi aldrig i? Fallera
Bara lite i taget, våran lägenhet vi har precis lagt om golvet
Det tog så lång tid, jag orkar inte riva upp det
Jag har synat oss, genom ett stetoskop
När det kommer så nära, är det bara sådär
Jag har synat oss, genom ett stetoskop
När det kommer så nära, är det bara sådär
Solen går ner nu, det är nästan helt mörkt.
Augusti ska bli brittsommar, brittsommar, höst
Jag älskar dig säger du tveksamt,
Varför är det ett frågetecken i din röst?
I min också, men jag skyller på dig
I min också, men jag skyller på dig
Så jag går där längs en guldrushstad som förvandlats till turistfälla. Där små barn lallar höga på socker och föräldrarna åker hojjar som är lila, stora och dånar. I bakgrunden travar en häst med droska. En stad som ser ut som Erikshjälpen möter High Chaparral i regi av Scientologerna. Inne i shoppingcentret sitter en mamma utan hår, hon klappar om ett barn som ätit för mycket glass.
Tidigare hördes marscherandet från de som ville minnas Cesar Chavez, nu hörs bara kapitalismens rassel; kassaapparater, tiggare och smickrande säljsnack.
Jag undrar vart jag passar in i det hela. Om det skulle göra någon skillnad om jag gav pengar till uteliggarna eller försökte få folk att äta potatis och åka tåg. En man undrade om jag var registrerad röstare. Han var från demokraterna. Jag sa nej, jag är svensk, men kunde jag skulle jag rösta på demokraterna. Han skrattade och sa att det är tanken som räknas.
Kanske är det så, men om det är så så gäller det tanken i singularis, för ett plural av tankar blir bara ett myller. Och Annika Norlin sjöng. Hon försökte säga något. Försökte få mig att sluta myllra. Jag fattade inte först. Men sen hörde jag. Och skrattade.
Winter’s been real long this year
I know, cause I’ve been there
Summer never seemed to come along and when it did, it felt all wrong
You’ve been sitting on the sidewalks wondering what went wrong with your life
You’ve been walking to your bedside table and in the top drawer was a knife
Time to grab your sweetheart by the hand and lead him to the Promised Land
The only place in North America not destroyed by the government
San Francisco!
You’re going
San Francisco!
We’re going
Don’t you know you’ll never ever want to turn back
And on that bombshell äter jag guacamole-chips och planerar vad jag ska hitta på i the Gay Capital...
Kommentarer
Trackback
