Paradise lost?
Fuck. Tillbaka i LA efter en underbar tid i San Diego. Superlativ används för ofta, slits ut och förlorar tyngd. Men San Diego var faktiskt helt fucking amazing. Det känns i hjärtat. Inombords. I det som kallas själen. Hittar faktiskt inga ord, det är bara en stor längtande tomhet...
Fuck. Fuck. Fuck. FfffuuuuuuuuuuucckkK!!! Fuck som Lars Ulrich skriker i James Hetfields ansikte. Fuck så många undertryckta känslor under så lång tid. Fuck pyser ut i ett enda ord. Fuck i en enda stöt. Fuck.
I don´t wanna leave. I really don´t wanna leave. I San Diego var jag hemma, mer hemma än jag varit på ett bra tag. Alla detaljer bara föll på plats. Alla människor passade in som bitar i ett pussel. Och för en stund så var jag ramen. Hel. Lycklig. Till freds.
Som västkustsomrarna i solnedgången med strand, fotboll och grillning. Som fotbollslägren som barn, spelandes, skrattandes, springandes och sparkandes in i ett lyckorus. Som Sundsvall när Olof knackade på, Martin dök upp, Fredde kom förbi, fest hos någon, efterfest hos Helene med tacopaj. Stulna blickar, Besvarade blickar. Outtalade känslor, kanske inte riktigt där, inte just nu, inte på det sättet. Men lycklig, mötte Annas läppar, skrattade utanför Skeppan, höll om min fred.
Trodde inte jag skulle hitta allt här, ett stenkast från Mexiko. Men glädje föder lycka och lycka föder glädje, andra ljusa minnen dyker upp än de framför mig, fler bilder av glädje, fler leende ansikten.
Och äntligen förstår jag tjusningen i att resa. Att göra som jag gör. Det är en expressväg till känslor. Ett höghastighetståg till glädje. Så nära så främmande människor. Dela livet en stund. Direkt. Inga konstigheter, inga måsten, inga tider. Bara jag och mina handlingar, delade känslor med de människor jag möter.
Fuck.
San Diego var bra för mig på så många olika plan att jag nog inte fattar allt ännu. Men jag kan inte stanna kvar där, inte just nu, inte såhär, inte när så mycket annat är ofärdigt. Eller?
Fuck.
And you said ”I want to be able to be happy with the choice I make and not think that I have missed something else.” Jag nickar och förstår. Men tänker, gjorde jag fel? Did I just miss something? Har jag gjort ett stort misstag eller precis undvikit ett? Hade jag något val? Har jag någonsin haft det?
Fuck.
Jag lämnar en del av mig själv, min lycka, mitt hjärta i San Diego.
The sandy haired son of Hollywood
Lost his faith in all thats good
Closed the curtain, unplugged the clock
Hung his clothes on the shower rod
But he never got undressed
And no, he never made a mess
Its funny how life turns out
The odds of faith in the face of doubt
Camera one closes in
The soundtrack starts
The scene begins
You´re playing you now
You´re playing you now
Fuck. Fuck. Fuck. FfffuuuuuuuuuuucckkK!!! Fuck som Lars Ulrich skriker i James Hetfields ansikte. Fuck så många undertryckta känslor under så lång tid. Fuck pyser ut i ett enda ord. Fuck i en enda stöt. Fuck.
I don´t wanna leave. I really don´t wanna leave. I San Diego var jag hemma, mer hemma än jag varit på ett bra tag. Alla detaljer bara föll på plats. Alla människor passade in som bitar i ett pussel. Och för en stund så var jag ramen. Hel. Lycklig. Till freds.
Som västkustsomrarna i solnedgången med strand, fotboll och grillning. Som fotbollslägren som barn, spelandes, skrattandes, springandes och sparkandes in i ett lyckorus. Som Sundsvall när Olof knackade på, Martin dök upp, Fredde kom förbi, fest hos någon, efterfest hos Helene med tacopaj. Stulna blickar, Besvarade blickar. Outtalade känslor, kanske inte riktigt där, inte just nu, inte på det sättet. Men lycklig, mötte Annas läppar, skrattade utanför Skeppan, höll om min fred.
Trodde inte jag skulle hitta allt här, ett stenkast från Mexiko. Men glädje föder lycka och lycka föder glädje, andra ljusa minnen dyker upp än de framför mig, fler bilder av glädje, fler leende ansikten.
Och äntligen förstår jag tjusningen i att resa. Att göra som jag gör. Det är en expressväg till känslor. Ett höghastighetståg till glädje. Så nära så främmande människor. Dela livet en stund. Direkt. Inga konstigheter, inga måsten, inga tider. Bara jag och mina handlingar, delade känslor med de människor jag möter.
Fuck.
San Diego var bra för mig på så många olika plan att jag nog inte fattar allt ännu. Men jag kan inte stanna kvar där, inte just nu, inte såhär, inte när så mycket annat är ofärdigt. Eller?
Fuck.
And you said ”I want to be able to be happy with the choice I make and not think that I have missed something else.” Jag nickar och förstår. Men tänker, gjorde jag fel? Did I just miss something? Har jag gjort ett stort misstag eller precis undvikit ett? Hade jag något val? Har jag någonsin haft det?
Fuck.
Jag lämnar en del av mig själv, min lycka, mitt hjärta i San Diego.
The sandy haired son of Hollywood
Lost his faith in all thats good
Closed the curtain, unplugged the clock
Hung his clothes on the shower rod
But he never got undressed
And no, he never made a mess
Its funny how life turns out
The odds of faith in the face of doubt
Camera one closes in
The soundtrack starts
The scene begins
You´re playing you now
You´re playing you now
Kommentarer
Trackback
