42 dagar i USA

Gick upp kvart i fem. Sitter vid en laddningsstolpe på LAX nu. Ska försöka hitta frukost innan det är dags att gå ombord. Av någon anledning tänker jag på den här scenen varenda gång jag ska flyga.



fast känslan är mer något som det här:



Up in the air, just above the clouds
Looking out the window
Oh what a beautiful sight

Up in the air, way above the ground
Unplug my ears and think
What a terrible sound
That the engines make, it don't seem right
Being here it don't make no sense to me

Although I'm up in the air
I can go anywhere, up in the air
Up in the air in an old machine
Black clouds, rain, thunder outside

What a beautiful sight
Up in the air, cheating on gravity
But I'm stuck, stuck in this shell of steel It ain't place for me

The noise that the engines make It don't seem right
Being here it don't make no sense to me
Although I'm up in the air I can go anywhere, but then I see -

The fine line between space and the atmosphere
And suddenly everything makes sense to me
I could go anywhere, without a shell or a care

And when the aeroplane breaks in half
Just leave your body behind

Then we could all float around, no run and hide
No worries up there, save the treasure you've found It's all yours to keep, in the air -
don't be scared

Hejdå snabbmat. Hejdå djupa samtal med främlingar. Hejdå till att leva ur en ryggsäck. Hejdå uteliggare. Hejdå städade parker och skitiga gathörn. Hejdå enorma stränder och rullande gröna kullar. Hejdå Kalifornien.

Hejdå motorvägen - den oändligt långa med iPodbrus och Theresa som kartläsare. Hejdå storslagen natur. Hejdå australiensare som säger mate och irländare som säger wicked. Hejdå japaner som inte kan laga mat. Hejdå Chinatown. Hejdå alla bögar. Hejdå Ambercombie and Fitch (kan fortfarande inte stava rätt). Hejdå japaner med Ambercombie and Fitch-påsar. Hejdå pandor. Hejdå Shamu. Hejdå skatare. Hejdå surfare. Hejdå gatumusikanter. Hejdå solnedgång över en sandstrand med palmer.

Hejdå Subway, McDonalds, Burger King, Pizza Hut, In-Out-Burger, Del Taco, Taco Bell, Wendys, Panda Express, Arbys, TGI Fridays, Chipotle och femtielva andra nödvändiga matställen.

Hejdå tvättmaskiner för en och en halv dollar. Hejdå check out time is at 10 am no exceptions. Hejdå motell. Hejdå alla latino-arbetare - gud vet att ni är många. Hejdå flygplatser. Hejdå check in. Hejdå räkna bensin per gallon. Hejdå howyerdoin. Hejdå five dollar footlongs.

Hejdå förhållande. Hejdå AT and T. Hejdå öronproppar och sovmask. Hejdå San Diego. Hejdå galna Hollywood. Hejdå gamla män med mycket att prata om. Hejdå unga damer med mycket att bevisa. Hejdå Vegas. Hejdå 99 cent margharitas. Hejdå solbränna. Hejdå reseblogg.

Hejdå naked juice. Hejdå vitamin water. Hejdå 99 cent cashew nuts. Hejdå 24 år. Hejdå Grand Canyon. Hejdå galna motorvägsaffärer. Hejdå Walmart. Hejdå San Fran. Hejdå Yosemites svala morgonluft. Hejdå tequila. Hejdå fylleskratt. Hejdå alkoholkamrater. Hejdå nyfunna vänner.

Hejdå Theresa.

Hejdå ströva omkring. Hejdå göra ingenting. Hejdå resa. Hejdå bussfärd. Hejdå iPod till sömns. Hejdå Budweiser. Hejdå Best-Buy. Hejdå sova med hänglåsnyckel runt nacken. Hejdå doften av majja. Hejdå bakfylla. Hejdå till att stödja den som rökt för mycket och druckit för lite. Hejdå femtielvahundra fler saker som jag inte kommer att tänka på nu men som förmodligen kommer få mig att både skratta och gråta.

Hejdå 42 dagar i USA - ett land jag reste till för att söka mig själv, ett mål och en mening.

Hejdå.

Hej Sverige. Hej framtiden. Hej livet.

Det finns en passage i den här låten som får mig att bryta ihop en smula varje gång jag hör den.



Det är sättet det byggs upp på. Melodin, den glada tonen. De skrattande bilderna. En lycklig resa framåt.

Och sen kommer den. Brytpunkten.

Det är som att höra blommor vissna, drömmar dö, barn bli vuxna, solen slockna och förhållanden ta slut.
"And she´d never have to know what it´s like when your heart breaks..."

Fy fan vad vackert.

Flyget går 08.40 lokal tid imorrn. Jag har ställt klockan på 05.00. Eftersom jag redan är förkyld å mörbultad av solen (kan man bli rödare efter ett par dar i skuggan?) så blir det ingen alkoholdimma till planet. Istället en titta på varifrån bussen går och nu en Subway. Passande avslut. En halv den här gången. BLT såklart. På honey oat, toasted, med tomatoes, lettuce, cucumber, avocado and honey mustard. No chips, just a drink please. Smakar ingenting. Förutom de få tuggorna honey mustard.

Nu ska jag dagboka ifatt mig själv. Minnas den resan som så snart är slut.

Jag trodde inte mina ögon iaf, så paff blev jag att jag var tvungen att köpa ett med detsamma.

Vad det var?

Ben and Jerry lip balm såklart....



Någon som vill ha?

Imorrn ska det regna säger internet. Så jag har förmodligen tagit min sista långpromenad här i staterna.
Gick och postade lite fler vykort, strosade längs stranden, gick ut på piren. Såg turister i flock och infödingar på hjul, inlines, cyklar eller skateboards.Tänkte på att jag minsann är rätt lyckligt lottad som kan flanera omkring på det här viset. Med solen i ögonen.
Bara för att lyxa till det lite tog jag mig en tur förbi Ben and Jerrys - köpte en Mango Mango Sorbet och log.
Flanerade tillbaka och hittade ett par presenter. Såg för femtonde gången den stora svarta mannen indränkt i silver göra sin robot-akt på gågatan. Han och FarochSonakrobaterna är fanimej där varje kväll. Och dansarna.
Men den här gången styrde jag mina steg mot Hooters. Tog en öl och slogs av hur avsexualiserad stämningen var för ett ställe som "lever" på storbystade servitriser. Barnfamiljer och pensionärer. En grabb fyllde 2 år. Folk sjöng. Jag drack upp och flydde därifrån.

And on that bombshell ska jag nog se Fear and Loathing en gång till...

Kommer inte här utan på Facebook, jag orkar inte ladda upp 58 bilder här. Bild för bild.

Så gå in på Facebook å titta. Å har du inte Facebook så fråga min bror så kan han säkert hjälpa dig på något sätt.

And on that bombshell ska jag sova, och vila min kräftröda framsida.


ha! trodde jag, gå in här så får ni se alla tre album jag gjort på Facebook.

första:
http://www.facebook.com/album.php?aid=67936&id=740863930&l=61ec70ebd0

andra:
http://www.facebook.com/album.php?aid=70077&id=740863930&l=53db68b705

tredje:
http://www.facebook.com/album.php?aid=72651&id=740863930&l=8a67f5d87d


gonatt!

jag reste iväg för att få nånting gjort
jag trodde sporren fanns på annan ort
men deras klockor gick lika fort
det är ett snabbt liv

Ja jädrar, tiden går fort när man har roligt som det heter. Flyger hem till Sverige igen tidigt på onsdag morgon.
Vart tog alla dagar vägen? Alla nätter? Sitter på hostelet i Santa Monica igen. Trött, förkyld, och med alla kläder i tvättmaskinen. Jag vet att jag kommer se tillbaka på det här som något betydligt mer episkt än vad det är just nu, men det är väl det som är tjusningen med att bege sig någon annanstans - vad man än gör kan man alltid relatera det till verkligheten man har när man kommer hem. Rör man inte på sig kan man bara gissa, och det är faktiskt inte lika roligt. Tro mig, jag har testat det också.

Ska skicka lite fler vykort imorrn, och skriva klart dagboken. För jag vill minnas detaljerna av vad jag gjort här, inte bara de stora penseldragen. Bor för övrigt i samma rum som en fransk student, han ska vara här i fem månader och jobba, på UCLA, med att bota cancer.

När  jag berätta att jag inte vet vad fan jag ska göra när jag kommer hem berättade han om en vän han har som hyrde en jeep och åkte ut i den australiensiska öknen i två veckor. Helt själv. Bara för att.

Kanske man skulle göra? Fast just nu vill jag bara bli frisk igen, äta ordentlig mat och skratta med mina vänner.

And on that bombshell är det nog dags för torktumlaren.

- Hey man, where you from?

- Oh really... cool. How long you been in the states?

- Oh, awsome. How long are you staying then?

- Alright, what are you up to tonight then?

- Alright, catch you later!

(vad man säger däremellan betyder egentligen inget, följdfrågorna är, har jag lärt mig, alltid de samma.)

And on that bombshell har jag lyckats bränna mig idag... bildbevis(!!!):


Ok, det såg inte så farligt ut, men det är mest beroende på fotografen, som faktiskt ser ut som kräfta på underarmarna.

När jag pluggade i Sundsvall blev jag vän med en skåning vid namn Olof Jönsson, vi umgicks mycket tillsammans med en jämtlänning som hette Martin P. Eriksson. Vår trio, Jönssonligan, hade en slags kvinnlig motsvarighet som hette Lina, Helen och Karolina - de tre musketörerna. Martin blev sedemera ihop med Lina, Olof blev inte ihop med Helen men jag blev ihop med Karolina. Det var nästan som på film. Jönssonligan och de tre musketörerna - ett studentäventyr i norr.
Ikväll firar Olof 30, och så vitt jag vet är musketörerna och Jönssonligan återförenade i alkoholdimman igen.
Men jag, Dynamit-Harry, är inte där. Jag sitter på en flygplats i San Francisco.

Så hela vägen från hjärtat över den stora pölen till en lya någonstans i huvudstaden; skål, grattis och drick en för mig med kära vänner.

Finns inte. Jag har min och du har din. Jag är en skitstövel och en ängel. Jag har sårat och sårats. Jag är full och lägger mig ner på en säng på andra sidan havet. Med huvudet fullt av väldigt svenska minnen. Och Winnerbäck sjunger. Och Ternheim sjunger. Och Norlin sjunger. Och är du fortfarande arg? Kan vi inte bara säga som det är, som det var, som det kommer bli? 25 år, singel och flera hundratals kilometer från en fest full av vänner jag vill vara nära.

Jag vill dansa onyktert på en äng i solnedgången.

What am I doing here? Do I have a purpose in this mass produced hotel room? Did I come here seeking some answers? Was I driven here by some purpose? Was I really seeking answers or just trying to find some new questions? 42 - the answer to life, universe and everything. This hotel room, four walls and one ugly rug, a place so similar to everything else and at the same time to nothing at all.

A room built to make you feel at home, but only home if you´re some washed up third grade actor that keeps telling him/herself that this flick you just singed up to do really is a spiritual experience and not another sleasy half-naked low budget direct to dvd production. But with a Budweiser in one hand and the remote, flicking through some 50 or more channels in the other one, can´t help but feel... relaxed. Not at home, but sedated enough to block out the lingering feeling of sadness that has crippled you for the last couple of days. You? Me? Me? You? You and me? No, not know, not the right time, place or mind.

A madman is sitting in the Fox News-chair. Speaking with the confidence of someone that Knows but with none of the fear and respect that true knowledge brings. Trying to sell his smart lies to an audience that´s lost the ability to think for itself - constantly hammered with new ways of doing nothing. Everything is for sale, everywhere a comercial. 

Have I been here for too long? Did I really leave? What does all this mean? Am I seeing the signs or making them up?

A madman is sitting in a hotel room in San Francisco trying to grab hold of the pieces of a future he destroyed by himself. No choice, I had no choice, never had, never wanted. Not like this. Learn to enjoy losing. 

Still trying to be someone else, something different, something important and big. Something that matters.

Fast solutions in every direction. Drugs for every part of the human body and then some. No questions asked as long as the credit card clears. Am I part of the problem or the solution? Does it matter in the end? Does anything?  

No thoughts. No memories worth clinging on to that doesn´t involve either sex, smiling faces, or a mix of the two. And football, for some reason football seems important. A way to make things simple, winners and losers, black and white, right and wrong, good and bad.

Another Budweiser - the ordinary mans beverage, always a way to numb the mind. The Mask is on tv. "We all wear masks Wendy, metaphoricly speeaakiinnnnnnnnnng".

Yea. Sure. But where did my mask go? Thrown away or left in a dumpster? Honest or just strange? Just another freak in the freak kingdom.

Sad? .... Can´t shake the feeling. But why? Why sad? Why is this the feeling that I can´t shake. Why not filled up wtih hope or some other crazy notion, feeling or substance?

Another Bud. Only two left now. Green golf cap on. Why not? No sympathy for the devil.

How come you, I, always wait  til it´s too late to say the stuff that we really want to say? No trust in the own ability to dare, to take the leap and ffind some footing. If you can hold my hand? Hell yea, hold me all night, I want nothing else. Fuck it. What´s left to loose? Just another freak in the freak kingdom. No, relax. Learn to enjoy losing.

Buy the ticket, take the ride.

.... and now, on this fairly ordinary night in San Fran, I want to leave this small black portable device and lie naked on a king size bed.

Har precis sett Youtube-klippet av Tingaling-låten från underhållningen i Melodifestivalen.

Varför i helvete skickade vi inte den låten istället?

Jag menar.... en dansande björn, tetris-sampling, fulryska-rap, hockeyfrillor och kreml high-brudar, ryskmössade män i lila spandex, vilken skombo!!!