42 dagar i USA

Är det så att paragrafryttarna redan hittat mig? Eller finns det någon annan anledning till att jag inte kommer åt min internetbank, eller många andra .se-adresser (dock inte den här av nån anledning) längre?

Are they on to me?

Tog cykeln från hamnen, med bakismjölksyra pumpandes så fort San Franciscos backar började rulla.
Trampade på i glatt tempo och sakta men säkert blev den där orangea bron större.

Maffigt att cykla över. Inte lika maffigt med nödtelefoner varannan hundra meter eller så. Inte den sortens nödtelefoner man ringer i när man har krockat, utan när man är på väg att hoppa.

Trots det en grym cykeltur. Min kropp har inte fattat att den är tillbaka på hostellet ännu så bilder kommer först senare.

And on that bombshell så har jag fått en t-shirt av min rumskompis idag. Gratis. Den är gul, med blåa inslag. Passande.

So, who does this work... I build up another fence just to see it being torn to shreds in two seconds?

Or am I just paranoid?

Have you ever had the feeling
No one really knows what you´re all about
And when you try to show them
They all have things to do tonight
Tonight

Hello Saferide - I thought you said summer is gonna take the pain away

Har strosat omkring och sett amerikanska klassiska bilar och guldrush-kvarter. Solen skiner och pollenfröna sprids i takt med marscherandet från sisådär trehundrafemtisju Cesar Chavez-demonstranter.

Sent om sider har jag också upptäckt exakt hur fantastiskt Annika Norlin sjunger. Som salt rakt ner i ett öppet sår. Doserade Säkert med mina tankar och tänkte att det var då fan vad hon vet mycket om mig.

Varför blir du alltid så full? Säger jag, jag är fullare.
Världens mest långsamma kollaps.
Jag såg en annan, vid en busshållsplats.

Fallera, Var för faller vi aldrig i? Fallera
Bara lite i taget, våran lägenhet vi har precis lagt om golvet
Det tog så lång tid, jag orkar inte riva upp det

Jag har synat oss, genom ett stetoskop
När det kommer så nära, är det bara sådär
Jag har synat oss, genom ett stetoskop
När det kommer så nära, är det bara sådär

Solen går ner nu, det är nästan helt mörkt.
Augusti ska bli brittsommar, brittsommar, höst
Jag älskar dig säger du tveksamt,
Varför är det ett frågetecken i din röst?
I min också, men jag skyller på dig
I min också, men jag skyller på dig

Så jag går där längs en guldrushstad som förvandlats till turistfälla. Där små barn lallar höga på socker och föräldrarna åker hojjar som är lila, stora och dånar. I bakgrunden travar en häst med droska. En stad som ser ut som Erikshjälpen möter High Chaparral i regi av Scientologerna. Inne i shoppingcentret sitter en mamma utan hår, hon klappar om ett barn som ätit för mycket glass.
Tidigare hördes marscherandet från de som ville minnas Cesar Chavez, nu hörs bara kapitalismens rassel; kassaapparater, tiggare och smickrande säljsnack.

Jag undrar vart jag passar in i det hela. Om det skulle göra någon skillnad om jag gav pengar till uteliggarna eller försökte få folk att äta potatis och åka tåg. En man undrade om jag var registrerad röstare. Han var från demokraterna. Jag sa nej, jag är svensk, men kunde jag skulle jag rösta på demokraterna. Han skrattade och sa att det är tanken som räknas.

Kanske är det så, men om det är så så gäller det tanken i singularis, för ett plural av tankar blir bara ett myller. Och Annika Norlin sjöng. Hon försökte säga något. Försökte få mig att sluta myllra. Jag fattade inte först. Men sen hörde jag. Och skrattade.

Winter’s been real long this year
I know, cause I’ve been there
Summer never seemed to come along and when it did, it felt all wrong
You’ve been sitting on the sidewalks wondering what went wrong with your life
You’ve been walking to your bedside table and in the top drawer was a knife

Time to grab your sweetheart by the hand and lead him to the Promised Land
The only place in North America not destroyed by the government

San Francisco!
You’re going
San Francisco!
We’re going
Don’t you know you’ll never ever want to turn back

And on that bombshell äter jag guacamole-chips och planerar vad jag ska hitta på i the Gay Capital...

Sen jag satt i en kyrkbänk i Danderyd och inte kunde hålla tillbaka tårarna. Omgiven av vänner som får mig att gråta ännu fler tårar av saknad nu.

Såg hur en mor tog farväl av sitt barn.

1 år och 2 månader senare i ett mörkt rum i Sacramento trillar tårarna igen.

Fan å helvete å fan å helvete.

Det är så fel. Allt är så fel. Sånt ska inte hända. Det är inte ok. Det skulle inte bli så här U:son. Inte för dig, inte för mig, inte för oss.

Jag saknar dig. Saknar ditt leende. Saknar hur du fick oss alla att knyta ihop.

Snälla någon, säg att allt kommer bli bra igen.

Snälla.

Så jag träffade en snubbe på hostellet. Han är journalist. Och lat. Och har en blogg.

http://worldslaziestjournalist.wordpress.com/

Selah.

Nu jävlar. Veckla ihop tidningen. Sätt på en kopp kaffe till. Stäng av Let´s Dance. För här kommer det bilder i så stora mängder att intrigerna i Robinson kommer att framstå som enkla.
För den som inte orkar gå igenom varenda bild så kan jag ta kortsummeringen: Fan vad bra det har varit.

Så.

Då kör vi hela skiten på en gång tycker jag. Från Vegas till Sacramento (där jag sitter just nu).


Nej, det är inte mjölk i den där bägaren. Fyller man 25 i Vegas när det dessutom är St Patricks Day så är det.... fylla som gäller. Bakom bägaren gömmer sig den gröna tröja som Robert förärade mig med dagen till ära. Passande grön som sagt.


Det blinkar, det låter, det luktar, det är inte Roberts skägg, det är Vegas!


Vårrulle-födelsedagstårta. Den förmodligen första å sista i sitt slag. En dag där vi åt två buffer och svor att därefter inte äta mer på tre veckor. Tips: Ta inte en salladsomgång först. Då får man inte plats med så mycket efterrätt.


Lätt coolaste basisten. Hur avslappnad som helst och med groupies i åldrarna 15-75. På allvar. Det var en gammal tant som drog honom i kilten.


Vad jag svarade? What happens in Vegas stays in Vegas.

Pop-quiz! Den här sunkiga syltan, där tjejerna dricker gratis om de dansar på bardisken, har varit väldigt inblandad i en rätt sunkig film. Vilken?


Siegfried, Roy, Marcus och.... Aslan is that you?


I was right in the middle of a fucking reptile zoo, and somebody was giving booze to these goddamn things. Won't be long now before they tear us to shreds.


Sen satte sig Robert och Theresa i en karusell som snurrade 100 meter över Vegas. Frivilligt. Runt. Runt. Runt.



Jag å Theresa hyrde en bil och gjorde en avgiftningsresa till Flagstaff där ett tåg gjorde sitt bästa för att hindra oss från att få någon sömn genom sitt konstanta tutande natten igenom.


Det ser inte mycket ut för världen, men jag gillade Flagstaff. Det fanns en oerhört ärligt charmig white trash-stämning där. Som om all världens guldgrävare och truckers glömt att det egentligen inte är politiskt korrekt att lyssna på country mitt på ljusa dan i en pickup där hunden pissat på potatissäcken.


Innan vi åkte upp över Grand Canyon förfriskade vi oss lite... med det som i USA är vanligare än vatten.



Sen var det bara att spänna fast säkerhetsbältet, sätta på sig lurarna, göra tummen upp och känna hur helikoptern lyfte, dags att göra sig redo för att...


Hoppa? No way, men där uppe i helikoptern kände jag att: Fanimej om helikoptern störtat nu eller om jag trillat ur så skulle det inte vara så illa, för jag fick faktiskt se det här. Men jag är glad att den inte gjorde det.


För då hade jag ju inte kunnat klättra ut till kanten själv, titta ner och känna mig... liten och mäktig på samma gång. Skumt. Det går inte att förklara. Och jag har inte trott på sådana saker ett bra tag. Men Grand Canyon måste faktiskt upplevas för att förstås.


Vardagsvägar i USA är dock en helt annan historia. Jag älskar dem. Kitschy skyltar och skumma namn på ställen som säljer frukt från farmen, mackor från en annan dimension och som sköts av människor så genuina att varenda en kunde varit nästa dokumentärhuvudrollsinnehavare.


Vad hette den där korren i På Andra Sidan Häcken? Jag tror det här är en släkting. På västkustvägarna fanns det gått om korrar, men bara en som nafsade marshmallows ur handen på folk och ställde sig på bakbenen för att sträcka sig efter mer socker-kick.



Västkusten är den bästa kusten.


I Yosemite var snön inte försvunnen. Men det var ok. För den var vacker.


Och den snö som inte ville vara snö längre kunde ju lätt förvandla sig till ett hyfsat imponerande vattenfall.


Jag gillade Yosemite, det var natur men till skillnad från många andra platser bara lagom exploaterat. Ett par stigar här och där men i grund och botten en enda stor naturlekpark för vandrare.


Vi gjorde en egen liten utflykt, men ångrade skovalet när snön blev en halvmeter djup. Schysst träning var det dock.


Stötte på samma (tror jag) getabocksfamilj (nej jag vet det är ingen getabock, det är någonslags ren, men getabock låter roligare) två gånger på två dar, på samma ställe. Typ. De var hur coola som helst. Skrev autografer och lät bilarna passera innan de vandrade vidare.


Det blev ett par timmar bakom ratten, tror vi körde 2000 miles cirkus under veckan vi hade bilen. Värt pengarna även om det blir lite långtråkigt att stirra på horisonten timme efter timme på vägarna som är rakare än en linjal i USA. Buckliga och guppiga är de också. Märkligt.


Här uppe i ett av de övre rummen sitter jag just nu. Nu pillade jag mig i naveln. Inget ludd. Vad gör du?


Obama blev rätt paff när han fattade att de flyttat Vita Huset till Sacramento från Washington DC.


Vietnam-monument. Skumt att läsa rad efter rad av 20-åringar som inte finns längre. Som också haft drömmar och förhoppningar. Som inte såg sitt liv ta slut i en skyttegrav i Asien.


Och nu är vi uppdaterade, det här var bara ett par timmar sen. Frukost på ett lokalt ställe. Men nu har visst klockan blivit kväll och det är dags att hitta på något utomhus i den 20-gradiga kvällen.

And on that bombshell så hoppas jag att bildvisningen varit till er belåtenhet. Var vänlig att betala till vaktmästaren på vägen ut och återigen tack för att ni valt att stödja landets Kultur och Frittids-föreningar.

Mahalo.

Kom igen. Kom hit å jag bjuder på en gadd eller två.

I don´t mind.

Grön golfkeps. Fuck this is sad. Rök ur mungipan. Where is your hand? Hyrbil. Ok? Neonljus. Don´t fall in love with me. 

I don´t mind.

Min hjärna börjar så sakteliga skramla igång igen efter maten.
Och stötte genast på stora frågeteckenångeststenen. Vart fan ska jag härnäst?

Är i Sacramento nu, där pollenvåren för övrigt hunnit ikapp mig, efter att ha haft en bil i en vecka och med det haft friheten att resa lite var jag vill. Nu är det dock bara 13 (!!!) dagar kvar innan jag flyger hem. Och egentligen har jag bara San Fran kvar som stad jag vill besöka.

Men en vecka där är för mycket. Och LA har jag redan gjort det jag vill. Så vart tar man sig då? Flyget till Honolulu var för dyrt. Kanske Dallas eller nått annat roligt. Miami?

Min reskamrat den senaste veckan drar till Jamaica på tisdag. Och sen har hon nästan ett år kvar. Jag har mött mer än ett par människor som gör den typen av resa. Borta ett år. Och jag börjar allt mer vilja köpa samma biljett.

För även om jag saknar vissa saker med Sverige: Vännerna, Stugan, Maten, så är det så jävla skönt att vara resande.

Kanada kanske?

Where is your hand?

Är i Sacramento och har precis imundigat världens största burrito på en kedja som heter Chipotle.

Gott, fanatatiskt mycket mat, lite chips till det och en Corona att skölja ner det hela med.

Matkoma. Fingrarna vägrar skriva mer, de vill sova.

insåg precis att jag varit borta från "hemmet" i en månad idag. Skumt. Jag som trodde det bara var ett par dagar. Det är så det känns ibland, tiden försvinner in i någon konstig ficka i verklighetens tvättmaskin. Där umgås den med miljontals olika strumpor och växelpengar.

Har två veckor på mig att hitta den dära tiden igen, eller lämna den bakom mig helt.

- I did the right thing in the end didn´t I? It all worked out in the end.

- "In the end"? Nothing ends Adrian. Nothing ever ends.

så det tar typ 2 minuter att ladda upp en bild. Och jag tänkte ladda upp typ 45 så ni får se vad jag haft för mig senaste tiden. Men med den matte-räkningen kan ni förstå att jag hellre dricker vin och lagar mat.

Är i Yosemite om jag glömt säga det, på ett hostel/stugby som luktar skog och gör en lerig.

Har vandrat runt i nationalparken i två dagar, idag blev det utflykt i gympadojor i halvmeterhög snö. En rätt blöt upplevelse efter ett tag. Imorrn lämnar vi tillbaka bilen å spenderar natten i Sacramento, vart det bär av sen vette fan. Men jag ska försöka uppdatera lite mer...

And on that bombshell så är nog det här den mesta mängden vin jag någonsin druckit... alkobralla?

Jag är ett träd i en storm. Jag är en gammal sten full av mossa. Jag är en isbit i floden - sakta försvinnande in i omgivningen. Jag är det nya lövet på en döende tall.

Jag är våren i snön och skymningen i solljuset.

Jag dansar med älvor i gläntan och troll under bron.

Jag är våren i snön och skymningen i solljuset.

Jag är inte längre mitt förflutna men ännu inte min framtid.

En sten faller ner från ett berg, krossas sakta där den rullar, hoppar och studsar. Flisorna flyger åt alla håll, påverkar med små jordbävningar allt runtomkring.

Men en sten kan inte rulla för evigt, kan inte fortsätta flisas sönder och fortfarande vara en sten.

Jag är våren i snön och skymningen i solljuset.

Jag dansar med älvor i gläntan och troll under bron.

Min skugga är min reskamrat. Det förflutna min fiende och älskare, meningen en aldrig närvande bror och saknad en förlorad syster.

Jag är ensam, naken på ett fält jag själv har sått, skördat och bränt.

Jag är våren i snön och skymningen i solljuset.

Jag dansar med älvor i gläntan och troll under bron.

Jag vänder blad - inte samma man som lämnade och inte samma man som vaknar.

Jag är en pil som stryker sakta över gråbruna marker. Jag är en sköld mot skuggan från gröngrönskande kullar. Jag är kornet i sandstormen som piskar över torra vidder. Jag är frukten som växer längs motorvägen, smutsig och dyr. Jag är grönskan i dalen, den frodiga och mjuka. Jag är den blå himmeln, med vårrfräknar i molnform. Jag är vägen, den nya och uppkäftiga. Jag är bergen, de eviga, som förundrat ser på när metallklossar far fram och tillbaka... 

Har åkt över världens största, och mäktigaste hål i marken, upplevt kala öppna landskap och gröna rullande kullar kilometer efter kilometer. Varma mjuka vindar, sömning dammig guldgrävarstad och hostell med en hund utanför i regnet.

Men just nu dricker jag öl, så därför blir det, innan jag uppdaterar mer utförligt. Bara en bild för att beskriva trippen till Vegas.



Oh yes, it was good.

Så jag överlevde Vegas, och om det finns någon plats på denna jord som är som Vegas så... går det inte att förstå utan att vara där.

Drugs, sex and rock n roll in i absurdum, med slotmachines som blinkar i takt med endollarsölen.

Berättar mer sen. För nu har jag bil å jag och min reskamrat ska till Grand Canyon

And on that bombshell ska jag äta riktig frukost för första gången på tre dar, inga fler buffer på ett tag tack.

...sjunger i mina öron varje dag. Länge sen jag riktigt lyssnade. Länge sen jag hade tid eller vilja till det.

...
jag släpper din hand,
för ett helt vanligt återfall,
för att få nått förstört,
det var fel som jag sa,
det är sant som du hört
...

Det är lättare att lyssna här borta. Lättare att skriva och lättare att känna.

...
and tell her from this high terrain
I am ready now to fall
...

Det här är livet jag vill ha just nu. Fullt av solnedgångar och ölrunda steg på en strandpromenad. Leende ansikten runtomkring, frisk luft över kinden. Vintersverige får mig att gå i ide, farligt mycket, det här är mitt grönbete, en skuttande kalv på andra sidan pölen.

...
Out of my life, out my mind, out of the tears we can´t deny
we need to swallow all our pride and leave this mess behind
...

Det är konstigt befriande att vara ny i ett sammanhang. Jag har ingen aning om hur man gör. Tänker inte på att alla runtomkring inte känner mig och mitt förflutna. Att de bara är och blir det vi skapar tillsammans. Att jag är det jag skapar. Samtal, händelser, känslor, och så är man en person. En person i en persons ögon, i en annan persons värld. 

...
varje stund, var minut, var sekund, samma konstiga beslut
det blir fel, slår bakut och allt går snett, men det tar aldrig riktigt slut
...

Så vilken är verklig? Den person som stannar kvar i huvudet efter ett samtal eller ett möte? Den som går iväg? Den som man bär med sig varje stund eller den som kommer på besök i andras ögon?

...
Lars Winnerbäck - Lovesång

där jag ska bo, ja det känns bra. Riktigt bra. Kommer bli grymt, grymt kul. En bra födelsedag.